Allt är inte guld och gröna skogar

Det känns som om hela sängen vibrerar när det egentligen bara är en svag vibration på min arm. Klockan är 5.00, onsdag och det är dag att gå upp. Jag känner mig bakfull. Jag har inte druckit, men kvällen innan slarvade jag med maten och åt både bröd och för mycket sött.
Natten har varit hemsk. Jag lade mig lite för sent, jag har sovit oroligt och jag har vaknat flera gånger och varit uppe och kissat, jag som vanligtvis aldrig går upp på natten.

Jag plockar med mig löparkläderna och går in i badrummet. Tömmer blåsan, tar tempen 36,3°c, som vanligt. Jag ställer mig på vågen, jag blir besviken, plus, FAN! Jag som verkligen trodde det skulle vara minus.
Klär på mig löparkläderna, plockar ihop telefon, hörlurar, och nycklar. Sätter på musiken och öppnar ytterdörren, dimma och råkyla, fy fan.
Trycker på klockan och tar mina första löpsteg, redan nu känner jag att det är trögt, riktigt trögt. Jag kommer och ska svänga runt det sista huset på kvarteret, vinden slår emot mig, det är nästa så jag tar ett steg tillbaka.
Tröga ben, vinande vind, dimma, kyla och mörker. Så ser de kommande 6,5 km ut och på en tid som om jag precis hade sprungit min första runda. Jag är helt slut när jag kommer hem igen.
Sätter på kaffet, häger upp chin-stången och börjar mina chins, trögt. Fan jag orkar inte alla. Slänger ut yogamattan och påbörjar mina knäböj, tröga. 25 knäböj in börjar jag känna mjölksyran i benen, tvingar igenom de sista 10. Ner på mattan för situps, samma här, trögt och jag tvingar mig igenom de sista 10 är med. Armhävningar. *ven här går det åt helvete. Jag orkar inte 25 på rad, jag får "bita av" och tvinga och stöna mig igenom de sista 5.
Jag lägger mig på rygg, helt slut. Jag ligger kvar i ca 1 minut för jag måste in i duschen för jag ska äta frukost och iväg till jobba.

Promenad till jobbet

Jag kliver av bussen och den kalla vinden gör rakt igenom både jacka och tröja, rakt in i märgen. Ska det verkligen kännas så här hela promenaden? Självklar inte, det börjar regna också. Efter 20 kalla, blåsiga och regniga minuter är jag framme på jobbet. Jag känner mig inget bättre, jag är nog tröttare nu än när jag gick upp.
När arbetsdagen är slut är det dags för ännu e promenad, denna gång till bussen för att ta mig hem. Både regnet och blåsten har lagt sig men kylan som tränger igenom allt är fortfarande kvar. Mörkret sänker sig medan jag står och väntar på bussen, bara ett par minuter till sen är jag på väg hem.

På det igen

Ibland går det inte som man vill, ibland går det inte bra alla. Det scenario du precis läst är delvist fiktiv och delvis helt sann. Det går inte alltid framåt och det är inte alltid roligt när man försöker bättra på sitt liv.
Jag ska inte säga att en helvetesdag skapar pannben, men, genomlider man de tuffa dagarna så känns de bra dagarna så mycket bättre och det är dem man kommer ihåg.
Och imorgon? Ja då är det bara på det igen och hoppas på en bättre dag.

Daniel Artfors

Daniel Artfors