Det som inte dödar...

Den förbannade tröskeln

Ska man vara riktigt negativ så säger man väl att man har hamnat i en svacka eller en dipp.
Jag vill hellre se det positivt. För mig är det en tröskel platå eller trappa.

Det händer alla som tränar, försöker att gå ner i vikt eller överhuvudtaget försöker lära sig något nytt, man hamnar i ett läge där det känns mer eller mindre meningslöst att fortsätta, en platå.

Lägga av

Jag vet att jag precis har tagit över mig en av dessa trösklar i min strävan till ett hälsosammare liv, och det var en stor en.
De senaste veckorna har jag mer eller mindre stått still i allt Hur mycket jag än har pressat mig har jag inte fått bättre tider i min löpning, jag har inte "orkat" fler repetitioner i någon av mina dagliga övningar och jag har mer eller mindre sått still viktmässigt. Jag har varit på vippen att skita i allt.

Det smyger sig på

Det som är lite lurigt med dessa trösklar, platåer eller vad du nu vill kalla dem är att du vet inte att du är eller har varit i en för en det är över. Och det är precis det som hänt mig. JAg har sprungit mina pass, dag in och dag ut. Tiderna har förbättrats successivt och stannat, fast formen har känts bättre. Sen har tiden skuttat ner lite till och allt har varit frid och fröjd, mer eller mindre.
Det samma gäller för både vikt och repetitioner i min daglig träning, Det har stannat till sen har det skuttat vidare mot målet.
Men så kommer den, tröskeln, trappan, platån jag kommer att kalla den tröskeln. Det är inte så att en dag så vaknar man och så är de bara där, och du känner det, nej! Den smyger sig på, sakta, sakta.

Det är bara till å kör

Det är väl ungefär så Ingmar Stenmarks gamla citat lyder. Även om det har varit oerhört tufft de senaste veckorna med en vikt som inte vill passera en viss punkt, en löpning som känts trög, seg och tung och att jag inte har kunnat göra mer än ett visst antal chins, situps, benböj eller aringar så har jag kört på, inte med ren glädje utav mer av ren vilja. Men son de säger: Trägen vinner.
Det är inte för en denna vecka som det har släppt. Och det är nu jag har insett att jag har varit vid en tröskel som jag nu har tagit mig över. För som sagt, det är inte så att det plötsligt har tagit bom stopp och så: jaha, tröskel, bara att vänta ut. Utan det är när man kommer över den som man inser att man varit där.

Släppet

Min insikt kom när jag i måndags gjorde, enligt mig mitt sämsta löppass. Det kändes som om det var första gången som jag var ute och sprang. Jag var så trött efteråt att jag mer eller mindre föll ihop på hallmattan när jag kom hem. På tisdagen kändes det redan bättre och jag kunde göra en repetition mer när det kom till chins och armhävningar och jag kunde öka både benböj och situps med fem fler.
Benen har känts pigga och löpsteget har varit lätt hela veckan och vikten har äntligen ramlat under den där envisa siffran som irriterat stirrat mig i ansiktet varje gång jag ställt mig på vågen.

Inte allt

Jag vet att det finns dem som tycker att vikten inte är allt och jag kan inte mer än att hålla med. Under den här tiden som jag har stampat vid min tröskel så har vissa andra värden förbättrats. Min midja, som jag mäter med ett måttband varje vecka, har blivit smalare. Min muskelmassa har ökat och min fettprocent har av naturliga orsaker då gått ner.

Ibland, bara ibland så hamnar man där, att man stirrar sig blind på siffror, och oftast, om inte alltid, så är det de siffror som man anser är negativa. Att man inte kommer under en viss vikt, att man inte springer snabbare på en viss sträcka. Det man då fallerar att se är omständigheterna och andra värden.
Jag är i alla fall glad att jag har kommit över min tröskel, denna gången, och jag har inte givit upp.

Det är som de säger: Det som inte knäcker dig, stärker dig.

Daniel Artfors

Daniel Artfors