Jag var inte gammal 1986, ganska exakt 13 år. Lördagen den 1 mars 1986 var en av mina lönsammaste dag till dags dato, om vi räknar in valutaomvandling och annat krimskrams.
Tidningsförsäljare
Klockan var strax efter 7 på morgonen, jag stod på den vanliga platsen. Bilen med tidningar stannade för att släpp av här. Jag kommer ihåg att det var en rå morgon och bilen med tidningar var försenad, jag frös.Flera av mina kamrater valde att gå hem igen för att det var så kallt. Jag, jag stannade.
Jag hade precis blivit "befordrad" jag hade bara någon vecka eller så blivit tilldelad ett eget distrikt. Inte vilket distrikt som helst, utan det bästa distriktet enligt utsago. Med bäst menades att förutom att flest köpte GT i området så var det även där de gav mest dricks.På den här tiden räckte det att vara på plats vid tidningsavlämningen för att man skulle få sälja GT och de som hade "distrikt" hade egentligen första tjing på det distriktet för att de hade sålt där ett antal veckor i rad förut. Nu hade jag som sagt sålt där såpass många gånger att distriktet var "mitt"
När bilen kom, jag kommer inte ihåg i fall den var en halv timma förenad eller om det var en timma eller mer, jag kommer ihåg att jag var både kall och blöt när den väl kom. Och när chauffören gick ur bilen var det första han sa att Olof Palme hade blivit mördad. Jag kommer inte ihåg vilka som var där med mig för att sälja tidningar, men jag kommer ihåg att vi alla började med att läsa allt som stod om mordet innan vi till slut samlade oss, och våra tidningar, för att bege oss iväg på våra rundor.

Så mycket dricks

Som jag redan nämnt så hade jag distriktet med mest dricks, i vanliga fall, men denna dag. Jag kommer ihåg att jag fick 100-lappar och resten i dricks nästan från start, bara för att jag inte samlat ihop till växel ännu. På varje dörr jag ringde på och erbjöd mina tidningar köptes det och så länge jag inte hade växel på deras pengar så fick jag behålla resten. Jag hade en dörr. Varje helg när jag var där öppnade, för mig då, gammal sur gubbe. Varje helg sa han buttert nej till att köpa en tidning. Det var som en liten ritual vi hade varje helg. Just denna dag så började det på precis samma sätt. Jag ringde på, han öppnade, jag frågade GT?, han NEJ! Men här kom olikheten, Jag: -Palme har mördats Han: Stannade tvärt i sin igenslängning av dörren,stod stilla en stund och sträckte sedan fram en sedel, 100 kronor. Jag sträckte fram tidningen med ena handen och tog pengarna med den andra. I samma stund som vi båda höll i sedel och tidningen sa gubben med mild röst: -Det blir bra så.

Mer tidningar

Jag kommer ihåg att folk stod i svalen(göteborgska för trappuppgång) och väntade på mig. De stod där, i morgonrock och pengar i högsta hugg och bara väntade. Ibland stod de innanför sin dörr och öppnade innan jag hann ringa eller knacka på.
Normalt sett så hade jag nästan alltid ett gäng tidningar över när jag hade gått min runda. Dessa brukade jag försöka kränga på bussen till Kville där man skulle redovisa tidningar och pengar och få sin betalning. Som jag kommer ihåg det så fick man provision på antal sålda tidningar samt att man fick behålla all dricks man fått.Just denna dag var jag i Kville två gånger extra, inte för att redovisa utan för jag vill ha fler tidningar. När jag lämnade Backa (på Hisingen) en tredje gång för att fylla på hade jag ca en tredjedel kvar av mitt distrikt och när jag kom in i lokalen var det även då fullt med ungar som alla ville ha fler tidningar. Jag kommer ihåg att det var ett jädrans gap och tjafs och det ända som personalen på andra sidan disken kunde säga var att tidningarna var slut, det fanns inga fler, slut, soprent. Alla som INTE skulle redovisa kunde gå ut.
Slutade
Jag kommer inte ihåg hur mycket pengar jag tjänade denna dagen, 1 mars 1986, men jag kommer ihåg att det var mer än vad jag någonsin har tjänat eller vad jag skulle tjäna på att sälja GT. Jag slutade med tidningsförsäljningen inte så lång tid efter det, jag tror jag höll ut till hösten det året och ingen dag var som denna regniga(tror jag) senvinterdag.Ingen stod och väntade på mig vid sin dörr eller i svalen. Aldrig ingen behövde jag åka till Kville för att få fler tidningar och aldrig igen kunde jag inte avsluta min runda.

Och alla pengarna då?
Tja! De gick väl till något roligt. Jag kommer faktiskt inte ihåg det.