Det tänker jag inte göra om igen
| 7 min
I alla fall inte så otränad som jag var. Va där det jag talar om,jo, Icebug Xperience West Coast Trail 2026, ett tredagars långt lopp på 77 km. Loppet är uppdelat i tre etapper och gick av stapeln helgen 4-6 september.
Det är inte första gången som jag ställer upp i lopp, det är min tredje gång. Men det som skiljer denna gången från de andra två är att inte har tränat för uppgiften. Förra hösten, ganska exakt efter just Icebug så fick jag problem med min ljumske och för att göra en längre historia kortare så kan vi säga att det var inte det enda. Jag fick även problem med magen, viktuppgång och så blev jag påkörd och fick foten överkörd vid ett träningspass detta gjorde att jag även avslutade min två år långa runstreak och gick då upp ännu mer i vikt.
Med kompisens fru
Enda anledningen till att jag ställde upp i årets tävling var att förra året lovat min bästa väns fru att springa med henne. Det var hennes förstagång och stora motivation till att börja träna efter sin magoperation. Sen att vi bokade vårt boende innan vi lämnade Ramsviks camping förra året kan ha en stor betydelse det med. 😀
Hur gick det då?
Jag ska verkligen inte säga att det gick dåligt, för det gjorde det inte med tanke på omständigheterna.
Icebug Xperience West Coast Trail dag 1
Dagens etapp gick jättebra. Jag var riktigt orolig och spänd inna vi hade kommit ingång att jag inte skulle fixa det, men på det hela taget är jag nöjd med dagen. Att vi mestadels gick var jag beredd på redan från start och det var därför som jag tyckte att vi skulle vara i gruppen "Jogg" redan från början. Jag var riktigt imponerad av kompisens fru, jag var skeptisk till att hon skulle ta sig igenom det men det hade jag inte behövt att vara.
https://fitpub.social/activities/72df8470-21ba-4f71-af94-0fe2ad6ff931
Icebug Xperience West Coast Trail dag 2
Till dagens etapp hade vi bytt grupp, från "Jogg" till "Walk". Jag hade själv inga som helst problem med det. Jag till och med uppskattade det.
Den här dagen började bra men slutade i en mindre katastrof, om man heter Daniel och anser att en bruten etapp är hela världen.
Det började med att jag på håll hörde ihållande musik. Först tänkte jag inte så mycket på det med när det kom närmare och blev starkare och förföljde mig och att när jag till sist insåg att det var en grupp "tjejer" som hade en gemensam och en väldigt publik spellista som gladeligen dela med sig till alla som ville och inte ville höra vad de hade att erbjuda. Vid flear tillfällen hade jag bara lust att skrika till dem att ingen är här för att lyssna på deras skitmusik så respektera det.
Att banan var rejält utmattande var en annan sak. Att springa på i stort sätt endast hårda granitklippor tär på krafterna så mina fötter, speciellt den vänstra var riktigt illa öm, ont och blåsor.
Efter första vätskestationen hände något. Jag blev illamående och magen kom i olag. Jag kunde inte få i mig vare sig energi eller vätska inte ens från mitt eget. När vi kom ner till färjan på Malmön så beslutade jag mig redan där att jag skulle bryta samtidigt som jag försökte få i mig av vätskestationens energi och vätska. Så istället för 3 mil blev det bara 1 mil.
https://fitpub.social/activities/5b2d0d43-d725-4819-a8c1-7b8695654a7d
Icebug Xperience West Coast Trail dag 3
Sista dagen och jag var på väg att ge upp redan innan start. Efter frukost, medan vi gjorde oss i ordning för etappen hände det som jag bävade för allra mest, jag fick problem med magen, igen.
Är det något som kan få mig till att avstå, avbryta eller ge upp är när det "kommer upp", om du förstår vad jag menar. JAg har en stor fobi här i världen och det är att det ska "komma upp".
Det var inte så att jag bara satte mig ner och väntade på bättre tider, jag fortsatte att göra mig klar i vänta på att det skulle gå över, vilket det gjorde till slut, inte lång tid innan vi var tvungna att ta båten över till Hunnebostrand för den sista etappen.
Jag valde att ta det försiktigt med både vätska och energi och känna mig fram till hur magen reagerade och till min stora lycka så funkade både min egen energi och vätskestationerna.
Vi vägskälet Lätt eller svår, valde jag den väg som jag "alltid" tagit, den de kallar "svår". Kompisens fru valde att gå den lättare vägen.
Att ta den svårare vägen innebär att man behöver klättra, attlså verligen klättra. Man har ett par rep att dra sig upp med vid ett par ställen och denna gång märket jag att de lagt till ytterligare rep vid ett ställe som är något lättare att klättra vid. Backen ner från berget är en riktigt belöning. Att springa ner i den är ett av loppets höjdpunkter.
Etappen löpte på bra mina blåsor sedan dagen innan hade fått sällskap av nya blåsor i blåsorna och vänster foten värkte mest hela tiden.
Redan innan så sa jag till kompisens fru att jag tänkte springa de sista metrarna över stranden in i mål vilket hon inte var med på, men. Det slutade med att vi sprang gemensam hand i hand över stranden och över mållinjen.
https://fitpub.social/activities/287b0ff2-b43c-4606-9568-d40e2412f381
Sammanfattning
Med tanke på att jag inte har sprungit mer än strax över 6 km i sträck de senaste månaderna och inte haft en kontinuitet i min träning så är det här en prestation att vara stolt över, och det är jag.
Trots att jag bröt etapp två så slutförde jag ändå två av tre etapper i loppet. Jag fick ihop 61.02 km och fick en sluttid på totalt 14:04:24 och hamnade på 30:de plats i "Walk". Jag är nöjd.
Kommer jag att delta nästa år? Jag vet faktiskt inte. Inte det att jag inte vill springa, men nu har jag gjort det här tre gånger och det finns andra utmaningar som lockar, som en revansch på Sansjöbacka Trail i januari, HUB(Halland Ultra Beach) hela sträckan, Ultravasan, Idre fjällmaraton och naturligtvis Kullamannen 😮